10. painos Rabén & Sjögren Bokförlagin kustantamana vuodelta 2007.

   "Hur kunde han säja nånting så hemskt? Hur kunde han tro att jag skulle stanna i Ryttargården en enda minut utan honom? Om han också tänkte störta sej rakt i gapet på Tengil, så tänkte jag följa med, och det sa jag till honom.
   Då tittade han så märkvärdigt på mej, och sen sa han:
   'Skorpan, jag har en enda bror som jag vill skydda för allt ont. Hur kan du då begära att jag ska ta dej med, när jag behöver all min kraft till nånting annat? Nånting som verkligen är farligt.'"
(s. 62)

"Det är svårt att vissla när man är rädd, så det lät inte vidare bra. Men jag lyckades någorlunda få fram den där melodin, och kvickt som en ödla försvann Mattias bakom närmaste törnrossnår."
(s. 128)

"Så kom natten och mörkret över Nangijala, över berg och flod och land. Och jag stod vid stupet med Jonatan, han hängde fast vid mej med armarna om min hals, och jag kände hur han bakifrån andades mot mitt öra. Alldeles lugnt andades han. Inte som jag ... Jonatan, min bror, varför är jag inte lika modig som du?"
(s. 248)

Veljeni Leijonanmieli on ollut yksi Tiitiween suosikkikirjoista siitä lähtien, kun se ensimmäisen kerran tuli luettua. Eipä siis pitäisi sinänsä ketään yllättää se, että lukiessaan Tiitiwee nauroi ääneen (aivan väärissä kohdissa, kuten aina), huuteli neuvoja ja itki silmät päästään useampaankin kertaan.

Voiko surullinen loppu olla onnellinen? Tiitiween mielestä voi. Ainakin Veljeni Leijonanmielessä.

"Ja, Jonatan, ja, jag ser ljuset! Jag ser ljuset!"